Jonny Vobbler – Så här är den tillverkad! del 2

 
I början fram till mitten på 80-talet jobbade jag extra i en butik som hette Sportfiskar’n i Västerås.

1985 fick en av ägarna  en son, Mange Axelsson som idag driver betesbyggarföretaget BaitfishLures,så kopplingen oss emellan är rätt naturlig.
Han har idag en verkstad inte långt ifrån min egen och vi har tidigare jobbat lite tillsammans med utveckling av beten, bl a Baitfishtailen som fortfarande används flitigt av vissa gäddfiskare.
Så det föll sig naturligt att jag svängde förbi och visade upp min senaste kreation och berättade vad jag tänkt.

Jag har en själv en träsnidarverkstad som innehåller alla verktyg som behövs för att karva ut vad som helst i trä, men saknar en lackverkstad för moderna lacker då jag själv endast använder traditionsenliga olje och spritlacker i mitt ordinarie arbete.

Oftast behöver jag bara lacka en eller ett fåtal beten, så då blir det enklare och bättre med för den delen, om jag tar hjälp av nån av grabbarna som har allt material samt den vardagsrutin med lacksprutan för att kunna färdigställa ett vackert bete inom rimlig tidsgräns.

För mig personligen är det betet som bete som är det viktiga.
Att det finns en tanke bakom och att det funkar, samt att det är välgjort.

Inte fabrikat eller vem som gjort vad.

Som sagt så fick jag hjälp av BaitfishMange när prototyperna skulle lackas.

Vi hjälptes dessutom att åt att gjuta vikterna till alla betena i en av hans formar som jag modifierat åt honom, och den gav ett väldigt exakt resultat, endast någon tiondels gram i inbördes skillnad.

Jag har personligen alltid önskat att handgjorda beten skulle vara exakta kopior av varandra, vilket jag mycket väl förstår är omöjligt pga variationerna i träets densitet och förmåga att suga åt sig lack osv.

Dom flesta jag känner som fiskar vobbler vill dessutom ha det där unika betet som sticker ut och som har den där lilla egenheten som skiljer sig från övriga i batchen, medan jag själv alltid strävat åt jämnheten och egenskaperna du kan finna hos ett riktigt bra fabrikstillverkat plastbete!?

Under året som jag fiskat med prototypvobblerna så har jag fått frågan flera gånger:
– Jag vill också ha den där vobblern,kan du inte göra några till mig också?


Så denna gång tänkte jag ta mitt småskaliga prototypbyggande ett steg längre och tillverka en lite ”större” serie på ca 300 träbeten, och sträva efter plastbetets egenskaper, men behålla charmen av ett oldschool träbete.

Jag ville dessutom försöka bygga bort lite av dom problem med träbeten som jag själv haft tidigare, som t ex öglor som lossnar, sprickbildningar i betet samt skedinfästningen som kan suga i sig vatten för att sen ruttna och släppa skeden efter en tids användning osv.

Betena är borrade i fixtur för att få dom så lika som möjligt.


Jag valde små öglor för balansens skull, och dessa har jag limmat med professional super epoxi.

Limmet är dels för att hålla öglan på plats men också för att förstärka gängorna och därmed öka hållfastheten i dessa.
Vikterna limmade jag också med likadant lim, dels för att få bort luftfickor och få betet mer homogent och därigenom mer hållbart.

Därefter spacklade samtliga hål med plastiskt trä som jag sedan putsade jämt.

Efter att jag färdigställt kropparna så lyckades jag få Jimmie Wiman( JW-Jures), som jag också samarbetat med tidigare( ex Södersimmaren) att åta sig att måla och lacka dessa.

Tycker verkligen att han gjort ett kanonjobb och jag är väl medveten om att modellen och träslaget är en riktig utmaning även för en erfaren och skicklig betesbyggare.

Innan han satte igång så vägde vi betena och då diffade vikten +-0,6gram/ bete vilket får anses som väldigt lite i sammanhanget.
Han började med att grunda betet två gånger med slipning mellan varje lager då det porösa träslaget abachi bubblar mer än t ex bokträ och kräver minst två tunna lager innan det slutar släppa ifrån sig bubblor så att det går att måla på dom.

Därefter gick vi igenom varje färg och gjorde ”lackbongar” på hur dom skulle målas och lackas.

Jag har en förkärlek till gamla tiders vobblers som har en enkel oldschool- look, så därav det rena uttrycket utan fenor, gälbågar och annat.

Jag tänker ofta enkla basfärger med någon form av kontrast som passar betets rörelsemönster.

Efter målning så lackades betena med 5-7 tunna skikt av C&W lack, glitterbetena krävde lite mer lack för att fylla upp ojämnheterna mellan kornen.

(Färgnyanserna på denna papegoja är identiska med Frippes svenska rekord-Zalt som han vänligen lånade ut till Jimmie när denna skulle målas, kul grej och vi tackar för det!)

Efter lackering och härdning tog jag tillbaks betena till min verkstad för att i efterhand fräsa spåret för skeden som i detta fall är tillverkad i lite mer nötningstålig Lexanplast, och inte den mer traditionella akrylplasten vilken är känsligare för slag, stötar och lösningsmedel.

Jag mattade den ytan som skulle limmas samt borrade tre hål i varje sked som vid limningen fylls med lim, och när det torkar bildar de tre epoxistavar som går rakt igenom skeden och ger en extra hållfasthet.(En variant som jag fått från Anders Ulvforsen på WolfcreekLures från början)

Jag gjorde förstörande provning på några slumpvis utvalda beten för att se vad som hände.

Skeden skruvades fast i ett bänkskruvstycke varpå jag tog tag i betet och bröt och bände tills betet pajade och inte på något av dessa lyckades jag få skeden att lossna innan betet gick sönder.

 Limmar man Lexan utan att ”rugga” ytan som ska limmas så ”väter” inte limmet mot skeden som det bör och släpper lättare från skeden vid belastning vilket i sin tur med tiden kan leda till att fukt tränger in och orsakar röta och till slut kan skeden lossna.
Detta sker lättare på skedar som limmas före och sen när man maskerar så får man en lackkrage upp på skeden som blir en anvisning in i skedfickan som lätt kan spricka i fogen mellan kropp och sked.

Trycker man till med tummen på skeden på ett sådant bete så knäpper det till och har man slarvat med lim i ”skedfickan” så är det fritt fram för fukten att tränga in i betet.

Man bör ändå alltid öppna draglådorna efter man fiskat med träbeten så att fukten torkar ur ordentligt mellan fiskepassen.

(En fräsmaskin för att fräsa skedspåren byggde jag av en Dremel kakelfräs vilket gav ett perfekt spår för en 3mm’s sked.

Till den svetsade jag ihop en hållare av två rörklammersvep,en platta och ett fyrkantsrör och monterade den sen på mitt pelarborrstativ som har ett bra kordinatbord som jag i sin tur monterade min beteshållarfixtur på.)

Jag ville ha exakt samma vinkel på skedarna och även samma avstånd från nosöglan, därför att små variationer här ändrar gången på betet och jag ville ju få dom dom så lika jag bara kunde.

 Frässpåret grunderade jag först två gånger med C&W lack utspädd med T-röd och därefter limmades skeden in i kroppen med ovan nämnda epoxilim.

Att frigöra öglorna från lack är tidskrävande och inte alltid branchstandard, men det gör att fjäderringarna och krokarna rör sig fritt och ledigt och inte stör gången på betet.

Alla beten har jag satt på Darts 9mm rostfria ringar som är mycket hållbara och går ihop ordentligt igen efter att man trätt dom över krokar och öglor.

Kroken är en viktig men lite bortglömd detalj kan jag ibland tycka.

Den bör självklart kroka bra för det första, men också gå att slipa upp om man råkar gå i sten med kroken, vilket inte är helt lätt att få till på dyra kemvässade krokar.

Jag valde VMC permasteel 2/0 till vobblern för att den har en neutral roundbend utformning med bra balans mellan krokgap och skaftlängd som lever upp till ovanstående krav.

Kroken är också en del av betets rörelsemönster!

En långskaftad krok ger en långsammare simrörelse, där stjärtpartiet slår ut mer i sidled.
En kortskaftad krok bidrar till att ge betet en kortare pendelrörelse vilken gör att stjärtpartiet slår ut kortare och betet upplevs om snabbare.

Vikten på kroken påverkar så att en tung krok ”bromsar” pendelrörelsen och en lättare krok gör pendelrörelsen lite lättare och snabbare.

Hur man monterar en krok påverkar också hur vobblern rör sig framåt.

Jag har monterat alla krokar likadant då jag strävat efter en jämn rörelse i betet, dvs om du drar betet framåt så kommer två krokskänklar naturligt vara neråt samtidigt och tyngden/ balansen blir jämnare.

Vänder du på kroken så vill den bryta och fördela vikten ojämt åt något håll vilket ger en obalans som i sin tur ger en känsla av en mer irrationell gång.

Att sen avgöra vad som i praktiken är det bästa, det avgör ju i slutändan fisken även om jag tycker det kan vara bra att känna till hur man kan påverka sitt bete och göra det mer personligt.

Förpackningen och loggan är ritad av Johan Hörberg (www.rekordfisk.se) som är en fisketokig illustratör med ”rätta” känslan, som även gör andra fiskerelaterade grejor.

Kolla bara in ett av förslagen han skickade mig!?, galet snyggt!

Jag har provkastat varje bete och bara släppt ifrån mig dom jag kan tänka mig att fiska med själv.
Har jag lyckats med det jag ville då?

Ja, i stort sett måste jag svara!, för rörelsemönstret känns stabilt och tryggt.

Sen har betena sugit lite olika mängd lack och är man petig så märker man av den lilla individuella viktskillnaden i form av att flytkraften kan skilja nån sekund/ meter samt att de tyngre blir lite sävligare i rörelsemönstret.

Men allteftersom jag fyllt på mina egna draglådor med färgvarianter har jag ibland sett det som en fördel eller bara som något som jag enkelt korrigerar med lite hjälp av nån form av extravikt om det skulle behövas.

Jag hoppas att ni som väljer att köpa den ska ha lika roligt fiske med den som jag själv haft hittills

Jonny Vobbler kostar 499 kr och finns på Söder Sportfiske eller via denna länk: https://www.sportfiskeprylar.se/sv/artiklar/jonny-vobbler-13-cm.html

Allt gott! JonnyT