Jonny Vobbler ”historien om en vobbler” Del 1

Februari 2016: Jag befinner mig i Rügen tillsammans med mina vänner Johan och Werner i dennes båt för ett par dagars härligt gäddfiske.
-You can drive, you like that!, säger han och ger mig fria händer att välja fiskeplats.
Det är tiden alldeles innan lek och högvattnet har fört in stora mängder vatten med hög salthalt vilket varken gäddorna eller betesfisken uppskattar, så gäddorna uppehåller sig grundare än jag väntat mig.
Jag är övertygad om att det delvis beror på att det salthaltiga vattnet skiktar sig och syresätts likt det sätt en klick potatismos kallnar på dvs från ytterkanterna och inåt.
 
Vi har ett fantastiskt fiske på mellan 60cm- 1,3m vattendjup, över leopardmönstrade bottnar med lätt vegetation.
När vi provar över djupare vatten hittar vi den aktiva fisken högre upp i vattenmassan i närheten av gräsflaken.
Vi får långt mer fisk än jag är van vid här och Werner är verkligen ”on fire”.

Han fiskar med en liten ettrig vobbler som ser ut att vara köpt på vilken bensinmack som helst.

Han får jobba för att hålla betet borta från botten och han är tvungen att uppåt-jerka hårt med spöspetsen högt i luften, och så även hastigheten på betet för att inte gräva ner sig.
Han får fler gäddor än oss andra men står samtidigt för de flesta av de mindre exemplaren trots att dom stora rör sig runt bland dessa.

-This is what i like!, säger han med ett stort leende.

Efter att ha sett den ena efter den andra storgäddan följa hans beten för att vika av precis bredvid båten så sätter tankarna fart i skallen på mig, hur ska man lyckas fånga dom större med en liten vobbler?

När jag lagt mig den kvällen så tänker jag tillbaks på tiden då jag själv fiskade mycket med vobblers och modifierade dessa enligt konstens regler.

Rapalas supershadrap blyades till suspending, Westins jätte och Nilsmastern fick sin sked kapad för att få det rätta djupgåendet och Zaltarna sågades upp och blyades om osv.
Betena anpassades till sina speciella fiskeplatser.

Innan jag somnar bestämmer jag mig för att när jag kommer hem ska jag ta fram en vobbler för den här typen av fiske.

Under min förra ”vobblerperiod” var utbudet av beten och idéer inte i närheten av vad som finns att tillgå idag.

Då fick man inspirationen via månatliga fisketidningar och idag har vi nätet där informationsflödet täcker hela världen och går på ett ögonblick.

Jag vågar säga att den svenska betesbyggarkåren idag håller mycket hög internationell klass och jag tror att det till stor del beror på att man valt att betrakta varandra mer som kollegor än som konkurrenter och frikostigt delat med sig av sina erfarenheter på ett respektfullt sätt.

För mig kom den stora aha upplevelsen, den som fick bitarna att falla på plats gällande betesbyggnad när Hans Nordin i mitten på nittiotalet gav ut sin bok Vobbler, där han delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter inom området.
En riktig ögonöppnare vad beträffar de parametrar som bidrar till det önskade rörelsemönstret hos olika typer av vobblers och indirekt också till andra betestyper.

Mycket har hänt sen dess när det gäller lacker och övrigt i materialväg, men grunden är densamma.

Efter två härliga fiskedagar med Werner stannar jag kvar ytterligare ett par dagar och fiskar med Fiskefebergänget som har en plats över i en av båtarna.

Jag delar båt med Roger Thuring( Fiskefeber) och Johan Sundin ( Lovelylures), två riktiga gäddfiske och betesnördar, så jag är i gott sällskap.
Efter en stunds betespratande berättar jag att jag tänker absolut göra en vobbler när jag kommer hem.

Med detta sagt, så är diskussionen om den optimala vobblern för spinnfiske igång.

Jag behöver ett arbetsnamn och ställer frågan rakt ut i luften; – Någon som har något namnförslag?
Roger svarar utan någon som helst betänketid: – Jonny Vobbler såklart!
-Nej va fan!, så självgod kan man ju inte vara svarar jag.

Han sa det så snabbt att det lät nästan inövat, men berättar snart en historia från sin ungdomstid, om en skön typ med ett grymt ”swag” kallad Jonny Vobbler.
Killen hade förvärvat gångstilen bl a genom diverse obra stimulantia lät han oss veta.
Jag känner på namnet JonnyVobbler några gånger och tycker faktiskt att det funkar!
Ok så får det bli!, därav namnet helt enkelt.

Roger har ju redan tidigare givit uppskattade namn till beten av Mangeboy mfl.

Väl hemma igen så kan jag knappt bärga mig tills jag kommit till min verkstad och äntligen får sätta igång.

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en ”riktig” betesbyggare, för det ligger för nära mitt ordinarie arbete som skulle bli alldeles för lidande, men jag får erkänna att mitt privata utvecklingskonto gällande beten och annat skulle göra sig utmärkt bra i tv-programmet lyxfällan om sanningen ska fram.

Inte heller denna gång har jag gjort allt arbete själv utan det fina målnings och lackarbetet har jag köpt in från Jimmie Wiman som har företaget (JW lures).

När jag gjorde prototyperna fick jag hjälp med målning och lackering av Mange Axelsson (Baitfishlures)

Genom åren har jag fått hjälp och idéer från Anders Ulvforsen, Claes Claesson, Mange Axelsson och Jimmie Wiman mfl.

Dessa har sett bilder på vobblern under resan och samtidigt varit delaktiga eller indirekt inspirerat mig i processen på olika sätt.

Jag rotar fram min Hans Nordinbok ( Vobbler på bokförlaget Zettern) och sträckläser den igen för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Som vanligt försöker jag hitta nyttan och meningen med att göra ytterligare en vobbler till denna djungel av beten som redan finns, och hur vill jag kunna använda den?

När jag köper beten själv vill jag alltid veta hur och varför upphovsmannen tänkt att man ska använda betet, och så här har jag tänkt:

Jag har läst mig till att merparten av våra svenska gäddor äter betesfisk mellan 11-15 cm, naturligtvis med regionala avvikelser av lokalt präglade individer som t ex öring eller braxenätare, eller i miljöer med stora vattenmassor där större enstaka beten är lättare att upptäcka för gäddan.

Det fångas förvånansvärt stora gäddor på små beten runt om i landet och har så alltid gjorts så länge jag kan minnas.

Nackdelen med stora tunga beten i mindre vikar,älvkanter och grunda marer är att de lätt skrämmer fisken när betet landar i vattnet.

Så detta bete som är 130mm långt och med en vikt på runt 50gram är för de tillfällen då mindre beten står på menyn, vilket som sagt oftast är fallet.

Då jag de senaste åren till största delen fiskat gummi, som är ett mer eller mindre sjunkande bete så har jag i och med detta låtit bli att fiska på platser där det funnits risk för att fastna i gräs,stenar och annat bråte som drar loss stingerkrokarna eller i värsta fall leder till att jag förlorar betet eller pajar fiskeplatsen för dagen då jag måste in och rota efter betet.

Platser som ofta håller fin gädda, och som jag när jag fiskar denna vobbler utan ett för tungt sänke enkelt gör ett vevstopp och låter den sakta och horisontellt flyta upp och vevar vidare över hindret.

Under prototyparbetet köpte jag två olika typer av dyra rasselkammare (1000st som nu ligger i en låda och samlar damm) i tron om att rassel kanske är nödvändigt för ett så litet bete, men under testfiskeåret som gått har jag tänkt om då jag växlat mellan med och utan rasselkammare och tydligt märkt att medelvikten blivit betydligt högre på dom prototyper utan rassel!

Jag har vänner som hävdar bestämt att rassel i gummi är ett måste, det tror inte jag men jag tror iallafall att i gummi som ju används som ljud och vibrationsdämparmaterial i vissa applikationer ger dessa inte lika stark effekt som man får i ett hårt träbete med goda akustiska egenskaper, och som i detta fall verkar ge en överdriven och rent av en avskräckande effekt.

Betet är tillverkat i Abachiträ som man i detta fall är tvungen att lacka med ca 7-8 lager C&W lack i tunna skikt, för att konstruktionsutformningen gör att lacken annars kan vandra bakåt på betet och därmed ändra tyngdpunkten i betet om man lägger på för mycket lack i varje lager och sedan kör det i torkhjulet.

Bara ljudet av fjäderringar och krokar hörs otroligt bra när man twitchar till betet någon gång under intagningen och detta verkar vara tillräckligt för att tillkännage betet i de mest grumliga av vatten.
Jag valde det klassiska vobblerträslaget Abachi för att det är starkt i förhållande till sin vikt och är dessutom lättare att forma än många av de hårdare träslagen, då jag här valt att göra en modell som genom sin konstruktionsutformning bidrar till det rörelsemönster jag strävat efter.
Bredare vid nos och ryggpartiet och smalare i buk och akterpartiet.

Jag testade först att radiefräsa en planka vilket är det vanliga idag men fick inte till slutresultatet som jag ville.

Om man tittar rent historiskt på beten som blivit framgångsrika så tycker jag att dessa haft en skön balans mellan ett unikt rörelsemönster, storlek och siluett.

Jag har i detta bete strävat efter den mjuka rullande simrörelse man kan få i kroppen på ett gummibete och inte alls efter den hårda kraftfulla gång man oftast finner i ett bete i denna storlek.
Jag ville dessutom ha en grundgående modell med ett arbetsdjup på 20- 70cm beroende på vilket avstånd man håller spötoppen ovanför vattenytan.

Ett bete som man med hjälp av ett Catherinesänke (som låses fast på linan precis framför tafsen) enkelt kan få ner vobblern ytterligare en bit på djupet när man så önskar.

Ett gammalt och beprövat sätt som inte hämmar gången på betet och samtidig ger en ökad bredd på betets användningsområde.

I början hade jag ett flertal olika vikter med bara ett par grams skillnad mellan vikterna men insåg snart att det räckte med en eller ett par olika vikter mellan typ 4- 10gr.

Det är lättare att lära sig räkna ner om man slipper krångla med för många viktalternativ när man fiskar i varierade drift,vind och strömhastigheter.

Jag har med framgång fiskat med detta bete över bottendjup från 4m ner till ca 40 cm.

Jag har även testat djupare med 20gr sänke ner på bottenstuds till 7m och fått fisk.

Tycker dock att vikter över 10gr påverkar kastegenskaperna för mycket, så en shadjigg känns som ett bättre val för denna typ fiske.

Under året 2016 har jag med framgång fiskat vobblern i strömmande vatten,sjöar och skärgård.

Från kristallklart vatten i Norrland till lervatten och humusfärgat vatten i mellansverige till klart skärgårdsvatten i Blekinge och ner till Rügen igen där den här historien började.

Tanken var att jag tillsammans med Roger Thuring och Johan Sundin skulle åka ner ett år senare och provfiska vobblern.
Roger kom tyvärr inte loss då vi andra kunde så vi fick klara oss själva.
Så när snart ett år gått så står Johan bredvid mig och vevar hem ett av sitt egna 28cm’s gummibeten samtidigt som min lilla vobbler kommer in till båten, och det han säger när han ser betena komma in bredvid varandra gör mig verkligen glad och tillfreds.

Men va fan,den går ju som en stor…!

Efter denna resa skickade jag Roger Thuring betet på bilden som plåster på såren då han inte kunde fiska med oss, då vet han att det funkar iallafall.

Om jag ska försöka sammanfatta JonnyVobbler så kanske jag ska göra det genom att redogöra för vad jag själv uppfattar som fördelar med detta bete.

Fördelar

  • Ett litet och lätt bete (13cm långt och ca 50 gram tungt)
  • Mycket goda kastegenskaper trots sin storlek (Till denna vobbler använder jag samma utrustning som till allt mitt gäddfiske, 8-fots gäddspö, 0,35 flätlina och min vanliga fluorocarbontafs och spinnrulle.)
  • Sakta flytande
  • Ger trots sin storlek den ”rätta” känslan av kontakt med betet som ett bra bete bör göra t ex vid driftfiske
  • En tuff liten rackare som tål mycket stryk från gäddtänder ( den första prototypen har över 200 gäddor på sitt samvete och visar inga tecken på att ge upp än på långa vägar)
  • Lätt att styra djupgåendet på bara genom att höja och sänka spötoppen
  • Lätt att få ner djupare utan att påverka gången med hjälp av olika Catherinesänken (eller powerdots för finare djupkalibrering)

Så vem jag ska köpa detta bete då?

Det enkla svaret blir: Den som vill, har råd och tror sig ha nytta och glädje av det i sitt eget fiske såklart!

Jonny Vobbler kostar 499 kr och finns på Söder Sportfiske eller via denna länk: https://www.sportfiskeprylar.se/sv/artiklar/jonny-vobbler-13-cm.html

Jonny Vobbler – Så här är den tillverkad! del 2

 
I början fram till mitten på 80-talet jobbade jag extra i en butik som hette Sportfiskar’n i Västerås.

1985 fick en av ägarna  en son, Mange Axelsson som idag driver betesbyggarföretaget BaitfishLures,så kopplingen oss emellan är rätt naturlig.
Han har idag en verkstad inte långt ifrån min egen och vi har tidigare jobbat lite tillsammans med utveckling av beten, bl a Baitfishtailen som fortfarande används flitigt av vissa gäddfiskare.
Så det föll sig naturligt att jag svängde förbi och visade upp min senaste kreation och berättade vad jag tänkt.

Jag har en själv en träsnidarverkstad som innehåller alla verktyg som behövs för att karva ut vad som helst i trä, men saknar en lackverkstad för moderna lacker då jag själv endast använder traditionsenliga olje och spritlacker i mitt ordinarie arbete.

Oftast behöver jag bara lacka en eller ett fåtal beten, så då blir det enklare och bättre med för den delen, om jag tar hjälp av nån av grabbarna som har allt material samt den vardagsrutin med lacksprutan för att kunna färdigställa ett vackert bete inom rimlig tidsgräns.

För mig personligen är det betet som bete som är det viktiga.
Att det finns en tanke bakom och att det funkar, samt att det är välgjort.

Inte fabrikat eller vem som gjort vad.

Som sagt så fick jag hjälp av BaitfishMange när prototyperna skulle lackas.

Vi hjälptes dessutom att åt att gjuta vikterna till alla betena i en av hans formar som jag modifierat åt honom, och den gav ett väldigt exakt resultat, endast någon tiondels gram i inbördes skillnad.

Jag har personligen alltid önskat att handgjorda beten skulle vara exakta kopior av varandra, vilket jag mycket väl förstår är omöjligt pga variationerna i träets densitet och förmåga att suga åt sig lack osv.

Dom flesta jag känner som fiskar vobbler vill dessutom ha det där unika betet som sticker ut och som har den där lilla egenheten som skiljer sig från övriga i batchen, medan jag själv alltid strävat åt jämnheten och egenskaperna du kan finna hos ett riktigt bra fabrikstillverkat plastbete!?

Under året som jag fiskat med prototypvobblerna så har jag fått frågan flera gånger:
– Jag vill också ha den där vobblern,kan du inte göra några till mig också?


Så denna gång tänkte jag ta mitt småskaliga prototypbyggande ett steg längre och tillverka en lite ”större” serie på ca 300 träbeten, och sträva efter plastbetets egenskaper, men behålla charmen av ett oldschool träbete.

Jag ville dessutom försöka bygga bort lite av dom problem med träbeten som jag själv haft tidigare, som t ex öglor som lossnar, sprickbildningar i betet samt skedinfästningen som kan suga i sig vatten för att sen ruttna och släppa skeden efter en tids användning osv.

Betena är borrade i fixtur för att få dom så lika som möjligt.


Jag valde små öglor för balansens skull, och dessa har jag limmat med professional super epoxi.

Limmet är dels för att hålla öglan på plats men också för att förstärka gängorna och därmed öka hållfastheten i dessa.
Vikterna limmade jag också med likadant lim, dels för att få bort luftfickor och få betet mer homogent och därigenom mer hållbart.

Därefter spacklade samtliga hål med plastiskt trä som jag sedan putsade jämt.

Efter att jag färdigställt kropparna så lyckades jag få Jimmie Wiman( JW-Jures), som jag också samarbetat med tidigare( ex Södersimmaren) att åta sig att måla och lacka dessa.

Tycker verkligen att han gjort ett kanonjobb och jag är väl medveten om att modellen och träslaget är en riktig utmaning även för en erfaren och skicklig betesbyggare.

Innan han satte igång så vägde vi betena och då diffade vikten +-0,6gram/ bete vilket får anses som väldigt lite i sammanhanget.
Han började med att grunda betet två gånger med slipning mellan varje lager då det porösa träslaget abachi bubblar mer än t ex bokträ och kräver minst två tunna lager innan det slutar släppa ifrån sig bubblor så att det går att måla på dom.

Därefter gick vi igenom varje färg och gjorde ”lackbongar” på hur dom skulle målas och lackas.

Jag har en förkärlek till gamla tiders vobblers som har en enkel oldschool- look, så därav det rena uttrycket utan fenor, gälbågar och annat.

Jag tänker ofta enkla basfärger med någon form av kontrast som passar betets rörelsemönster.

Efter målning så lackades betena med 5-7 tunna skikt av C&W lack, glitterbetena krävde lite mer lack för att fylla upp ojämnheterna mellan kornen.

(Färgnyanserna på denna papegoja är identiska med Frippes svenska rekord-Zalt som han vänligen lånade ut till Jimmie när denna skulle målas, kul grej och vi tackar för det!)

Efter lackering och härdning tog jag tillbaks betena till min verkstad för att i efterhand fräsa spåret för skeden som i detta fall är tillverkad i lite mer nötningstålig Lexanplast, och inte den mer traditionella akrylplasten vilken är känsligare för slag, stötar och lösningsmedel.

Jag mattade den ytan som skulle limmas samt borrade tre hål i varje sked som vid limningen fylls med lim, och när det torkar bildar de tre epoxistavar som går rakt igenom skeden och ger en extra hållfasthet.(En variant som jag fått från Anders Ulvforsen på WolfcreekLures från början)

Jag gjorde förstörande provning på några slumpvis utvalda beten för att se vad som hände.

Skeden skruvades fast i ett bänkskruvstycke varpå jag tog tag i betet och bröt och bände tills betet pajade och inte på något av dessa lyckades jag få skeden att lossna innan betet gick sönder.

 Limmar man Lexan utan att ”rugga” ytan som ska limmas så ”väter” inte limmet mot skeden som det bör och släpper lättare från skeden vid belastning vilket i sin tur med tiden kan leda till att fukt tränger in och orsakar röta och till slut kan skeden lossna.
Detta sker lättare på skedar som limmas före och sen när man maskerar så får man en lackkrage upp på skeden som blir en anvisning in i skedfickan som lätt kan spricka i fogen mellan kropp och sked.

Trycker man till med tummen på skeden på ett sådant bete så knäpper det till och har man slarvat med lim i ”skedfickan” så är det fritt fram för fukten att tränga in i betet.

Man bör ändå alltid öppna draglådorna efter man fiskat med träbeten så att fukten torkar ur ordentligt mellan fiskepassen.

(En fräsmaskin för att fräsa skedspåren byggde jag av en Dremel kakelfräs vilket gav ett perfekt spår för en 3mm’s sked.

Till den svetsade jag ihop en hållare av två rörklammersvep,en platta och ett fyrkantsrör och monterade den sen på mitt pelarborrstativ som har ett bra kordinatbord som jag i sin tur monterade min beteshållarfixtur på.)

Jag ville ha exakt samma vinkel på skedarna och även samma avstånd från nosöglan, därför att små variationer här ändrar gången på betet och jag ville ju få dom dom så lika jag bara kunde.

 Frässpåret grunderade jag först två gånger med C&W lack utspädd med T-röd och därefter limmades skeden in i kroppen med ovan nämnda epoxilim.

Att frigöra öglorna från lack är tidskrävande och inte alltid branchstandard, men det gör att fjäderringarna och krokarna rör sig fritt och ledigt och inte stör gången på betet.

Alla beten har jag satt på Darts 9mm rostfria ringar som är mycket hållbara och går ihop ordentligt igen efter att man trätt dom över krokar och öglor.

Kroken är en viktig men lite bortglömd detalj kan jag ibland tycka.

Den bör självklart kroka bra för det första, men också gå att slipa upp om man råkar gå i sten med kroken, vilket inte är helt lätt att få till på dyra kemvässade krokar.

Jag valde VMC permasteel 2/0 till vobblern för att den har en neutral roundbend utformning med bra balans mellan krokgap och skaftlängd som lever upp till ovanstående krav.

Kroken är också en del av betets rörelsemönster!

En långskaftad krok ger en långsammare simrörelse, där stjärtpartiet slår ut mer i sidled.
En kortskaftad krok bidrar till att ge betet en kortare pendelrörelse vilken gör att stjärtpartiet slår ut kortare och betet upplevs om snabbare.

Vikten på kroken påverkar så att en tung krok ”bromsar” pendelrörelsen och en lättare krok gör pendelrörelsen lite lättare och snabbare.

Hur man monterar en krok påverkar också hur vobblern rör sig framåt.

Jag har monterat alla krokar likadant då jag strävat efter en jämn rörelse i betet, dvs om du drar betet framåt så kommer två krokskänklar naturligt vara neråt samtidigt och tyngden/ balansen blir jämnare.

Vänder du på kroken så vill den bryta och fördela vikten ojämt åt något håll vilket ger en obalans som i sin tur ger en känsla av en mer irrationell gång.

Att sen avgöra vad som i praktiken är det bästa, det avgör ju i slutändan fisken även om jag tycker det kan vara bra att känna till hur man kan påverka sitt bete och göra det mer personligt.

Förpackningen och loggan är ritad av Johan Hörberg (www.rekordfisk.se) som är en fisketokig illustratör med ”rätta” känslan, som även gör andra fiskerelaterade grejor.

Kolla bara in ett av förslagen han skickade mig!?, galet snyggt!

Jag har provkastat varje bete och bara släppt ifrån mig dom jag kan tänka mig att fiska med själv.
Har jag lyckats med det jag ville då?

Ja, i stort sett måste jag svara!, för rörelsemönstret känns stabilt och tryggt.

Sen har betena sugit lite olika mängd lack och är man petig så märker man av den lilla individuella viktskillnaden i form av att flytkraften kan skilja nån sekund/ meter samt att de tyngre blir lite sävligare i rörelsemönstret.

Men allteftersom jag fyllt på mina egna draglådor med färgvarianter har jag ibland sett det som en fördel eller bara som något som jag enkelt korrigerar med lite hjälp av nån form av extravikt om det skulle behövas.

Jag hoppas att ni som väljer att köpa den ska ha lika roligt fiske med den som jag själv haft hittills

Jonny Vobbler kostar 499 kr och finns på Söder Sportfiske eller via denna länk: https://www.sportfiskeprylar.se/sv/artiklar/jonny-vobbler-13-cm.html

Allt gott! JonnyT