Han fiskar med en liten ettrig vobbler som ser ut att vara köpt på vilken bensinmack som helst.
Han får jobba för att hålla betet borta från botten och han är tvungen att uppåt-jerka hårt med spöspetsen högt i luften, och så även hastigheten på betet för att inte gräva ner sig.
Han får fler gäddor än oss andra men står samtidigt för de flesta av de mindre exemplaren trots att dom stora rör sig runt bland dessa.
-This is what i like!, säger han med ett stort leende.
Efter att ha sett den ena efter den andra storgäddan följa hans beten för att vika av precis bredvid båten så sätter tankarna fart i skallen på mig, hur ska man lyckas fånga dom större med en liten vobbler?
När jag lagt mig den kvällen så tänker jag tillbaks på tiden då jag själv fiskade mycket med vobblers och modifierade dessa enligt konstens regler.
Innan jag somnar bestämmer jag mig för att när jag kommer hem ska jag ta fram en vobbler för den här typen av fiske.
Då fick man inspirationen via månatliga fisketidningar och idag har vi nätet där informationsflödet täcker hela världen och går på ett ögonblick.
Jag vågar säga att den svenska betesbyggarkåren idag håller mycket hög internationell klass och jag tror att det till stor del beror på att man valt att betrakta varandra mer som kollegor än som konkurrenter och frikostigt delat med sig av sina erfarenheter på ett respektfullt sätt.
Mycket har hänt sen dess när det gäller lacker och övrigt i materialväg, men grunden är densamma.
Efter två härliga fiskedagar med Werner stannar jag kvar ytterligare ett par dagar och fiskar med Fiskefebergänget som har en plats över i en av båtarna.
Med detta sagt, så är diskussionen om den optimala vobblern för spinnfiske igång.
Jag behöver ett arbetsnamn och ställer frågan rakt ut i luften; – Någon som har något namnförslag?
Roger svarar utan någon som helst betänketid: – Jonny Vobbler såklart!
-Nej va fan!, så självgod kan man ju inte vara svarar jag.
Han sa det så snabbt att det lät nästan inövat, men berättar snart en historia från sin ungdomstid, om en skön typ med ett grymt ”swag” kallad Jonny Vobbler.
Killen hade förvärvat gångstilen bl a genom diverse obra stimulantia lät han oss veta.
Jag känner på namnet JonnyVobbler några gånger och tycker faktiskt att det funkar!
Ok så får det bli!, därav namnet helt enkelt.
Roger har ju redan tidigare givit uppskattade namn till beten av Mangeboy mfl.
Väl hemma igen så kan jag knappt bärga mig tills jag kommit till min verkstad och äntligen får sätta igång.
Jag har lovat mig själv att aldrig bli en ”riktig” betesbyggare, för det ligger för nära mitt ordinarie arbete som skulle bli alldeles för lidande, men jag får erkänna att mitt privata utvecklingskonto gällande beten och annat skulle göra sig utmärkt bra i tv-programmet lyxfällan om sanningen ska fram.
Inte heller denna gång har jag gjort allt arbete själv utan det fina målnings och lackarbetet har jag köpt in från Jimmie Wiman som har företaget (JW lures).
När jag gjorde prototyperna fick jag hjälp med målning och lackering av Mange Axelsson (Baitfishlures)
Genom åren har jag fått hjälp och idéer från Anders Ulvforsen, Claes Claesson, Mange Axelsson och Jimmie Wiman mfl.
Dessa har sett bilder på vobblern under resan och samtidigt varit delaktiga eller indirekt inspirerat mig i processen på olika sätt.
Jag rotar fram min Hans Nordinbok ( Vobbler på bokförlaget Zettern) och sträckläser den igen för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Som vanligt försöker jag hitta nyttan och meningen med att göra ytterligare en vobbler till denna djungel av beten som redan finns, och hur vill jag kunna använda den?
När jag köper beten själv vill jag alltid veta hur och varför upphovsmannen tänkt att man ska använda betet, och så här har jag tänkt:
Jag har läst mig till att merparten av våra svenska gäddor äter betesfisk mellan 11-15 cm, naturligtvis med regionala avvikelser av lokalt präglade individer som t ex öring eller braxenätare, eller i miljöer med stora vattenmassor där större enstaka beten är lättare att upptäcka för gäddan.
Det fångas förvånansvärt stora gäddor på små beten runt om i landet och har så alltid gjorts så länge jag kan minnas.
Så detta bete som är 130mm långt och med en vikt på runt 50gram är för de tillfällen då mindre beten står på menyn, vilket som sagt oftast är fallet.
Då jag de senaste åren till största delen fiskat gummi, som är ett mer eller mindre sjunkande bete så har jag i och med detta låtit bli att fiska på platser där det funnits risk för att fastna i gräs,stenar och annat bråte som drar loss stingerkrokarna eller i värsta fall leder till att jag förlorar betet eller pajar fiskeplatsen för dagen då jag måste in och rota efter betet.
Platser som ofta håller fin gädda, och som jag när jag fiskar denna vobbler utan ett för tungt sänke enkelt gör ett vevstopp och låter den sakta och horisontellt flyta upp och vevar vidare över hindret.
Under prototyparbetet köpte jag två olika typer av dyra rasselkammare (1000st som nu ligger i en låda och samlar damm) i tron om att rassel kanske är nödvändigt för ett så litet bete, men under testfiskeåret som gått har jag tänkt om då jag växlat mellan med och utan rasselkammare och tydligt märkt att medelvikten blivit betydligt högre på dom prototyper utan rassel!
Jag har vänner som hävdar bestämt att rassel i gummi är ett måste, det tror inte jag men jag tror iallafall att i gummi som ju används som ljud och vibrationsdämparmaterial i vissa applikationer ger dessa inte lika stark effekt som man får i ett hårt träbete med goda akustiska egenskaper, och som i detta fall verkar ge en överdriven och rent av en avskräckande effekt.
Betet är tillverkat i Abachiträ som man i detta fall är tvungen att lacka med ca 7-8 lager C&W lack i tunna skikt, för att konstruktionsutformningen gör att lacken annars kan vandra bakåt på betet och därmed ändra tyngdpunkten i betet om man lägger på för mycket lack i varje lager och sedan kör det i torkhjulet.
Jag testade först att radiefräsa en planka vilket är det vanliga idag men fick inte till slutresultatet som jag ville.
Om man tittar rent historiskt på beten som blivit framgångsrika så tycker jag att dessa haft en skön balans mellan ett unikt rörelsemönster, storlek och siluett.
Jag har i detta bete strävat efter den mjuka rullande simrörelse man kan få i kroppen på ett gummibete och inte alls efter den hårda kraftfulla gång man oftast finner i ett bete i denna storlek.
Jag ville dessutom ha en grundgående modell med ett arbetsdjup på 20- 70cm beroende på vilket avstånd man håller spötoppen ovanför vattenytan.
Ett bete som man med hjälp av ett Catherinesänke (som låses fast på linan precis framför tafsen) enkelt kan få ner vobblern ytterligare en bit på djupet när man så önskar.
I början hade jag ett flertal olika vikter med bara ett par grams skillnad mellan vikterna men insåg snart att det räckte med en eller ett par olika vikter mellan typ 4- 10gr.
Det är lättare att lära sig räkna ner om man slipper krångla med för många viktalternativ när man fiskar i varierade drift,vind och strömhastigheter.
Jag har med framgång fiskat med detta bete över bottendjup från 4m ner till ca 40 cm.
Tycker dock att vikter över 10gr påverkar kastegenskaperna för mycket, så en shadjigg känns som ett bättre val för denna typ fiske.
Från kristallklart vatten i Norrland till lervatten och humusfärgat vatten i mellansverige till klart skärgårdsvatten i Blekinge och ner till Rügen igen där den här historien började.
Men va fan,den går ju som en stor…!
Om jag ska försöka sammanfatta JonnyVobbler så kanske jag ska göra det genom att redogöra för vad jag själv uppfattar som fördelar med detta bete.
Fördelar
- Ett litet och lätt bete (13cm långt och ca 50 gram tungt)
- Mycket goda kastegenskaper trots sin storlek (Till denna vobbler använder jag samma utrustning som till allt mitt gäddfiske, 8-fots gäddspö, 0,35 flätlina och min vanliga fluorocarbontafs och spinnrulle.)
- Sakta flytande
- Ger trots sin storlek den ”rätta” känslan av kontakt med betet som ett bra bete bör göra t ex vid driftfiske
- En tuff liten rackare som tål mycket stryk från gäddtänder ( den första prototypen har över 200 gäddor på sitt samvete och visar inga tecken på att ge upp än på långa vägar)
- Lätt att styra djupgåendet på bara genom att höja och sänka spötoppen
- Lätt att få ner djupare utan att påverka gången med hjälp av olika Catherinesänken (eller powerdots för finare djupkalibrering)
Så vem jag ska köpa detta bete då?
Det enkla svaret blir: Den som vill, har råd och tror sig ha nytta och glädje av det i sitt eget fiske såklart!
Jonny Vobbler kostar 499 kr och finns på Söder Sportfiske eller via denna länk: https://www.sportfiskeprylar.se/sv/artiklar/jonny-vobbler-13-cm.html
Jag mattade den ytan som skulle limmas samt borrade tre hål i varje sked som vid limningen fylls med lim, och när det torkar bildar de tre epoxistavar som går rakt igenom skeden och ger en extra hållfasthet.(En variant som jag fått från Anders Ulvforsen på WolfcreekLures från början)
Frässpåret grunderade jag först två gånger med C&W lack utspädd med T-röd och därefter limmades skeden in i kroppen med ovan nämnda epoxilim.
Att frigöra öglorna från lack är tidskrävande och inte alltid branchstandard, men det gör att fjäderringarna och krokarna rör sig fritt och ledigt och inte stör gången på betet.
Kolla bara in ett av förslagen han skickade mig!?, galet snyggt!
